ångesten är som värst när man är själv.

Att leva med ångest är inte lätt alls. Förr var kvällar och nätter mina värsta fiender, nu spelar det ingen roll vilken tid på dygnet det är, ångesten finns nästan alltid där. Jag har också börjat få rätt destruktiva tankar det senaste, som tur är är det bara tankar och inga destruktiva handlingar.
Det skulle vara så skönt att slippa ångesten och att fly sina tankar och fly undan allt jobbigt men det går inte.

Ibland önskar jag att jag vore lite mindre av en "tvättsvamp". Grejen är att folk kan komma till mig och prata vilken tid på dygnet som helst, jag finns alltid och försöker alltid hjälpa till i den mån jag kan. Jag tar åt mig av andras problem istället för att tänka på mig själv i första hand och nu har det gått så långt att jag verkligen inte orkar längre. Samtidigt vill jag inte vara egoistisk heller utan tänker fortsätta finnas till för andra. Skulle jag någon gång säga "Nej, nu pratar vi om mina problem istället", då skulle folk börja undra vad det är för fel.

Jag vill att någon ska undra, att någon ska bry sig om mig (på riktigt).
Jag behöver någon som verkligen får mig att känna mig trygg för just nu känner jag mig svagare än någonsin.
Både självkänslan och självförtroendet sjunker mer och mer för var dag som går.
Jag har spelat stark länge nu och det börjar komma ikapp mig.

Jag hoppas verkligen att träningen kommer hjälpa mig (det brukar den göra).
Kommer förhoppningsvis få annat att tänka och fokusera på, det är bra så länge det hjälper.

Så fort man lämnas ensam med sina tankar och känslor, då stiger ångesten.
Det spelar i och för sig ingen roll om man är bland folk man älskar och som älskar en, känner mig oftast lika ensam oavsett om det är 100 personer i rummet eller om jag är själv (fast så tror jag att de flesta känner lite då och då). Det som är skönt när man är med folk är att ångesten inte blir lika påtaglig som man är själv.

Just nu är jag ensam hemma och känner mig väldigt trött fast jag har sovit rätt länge.
Att vara trött är ju i och för sig en del av depressionen så jag får stå ut med det helt enkelt, jag får tänka att det bara är några dagar tills jag kan börja träna och försöka göra mig av med ångesten och hoppas det kan hjälpa att ha den inställningen.

Hoppas allt är bättre med er och att ni får en superfin Fredag och helg! ♥

-

No expectations - no disappointments!

-

Det kommer inte funka länge till, detta håller inte längre. Något håller på att gå sönder totalt. Trots att vi bor under samma tak och trots att vi är så nära släkt är vi så himla olika du och jag.
Jag är inte den som är rädd att säga vad jag tycker och jag är inte den som är rädd att ta konflikter.
Du har inte heller svårt för att säga vad du tycker, men konflikter däremot är sånt du gärna undviker.
Blir saker verkligen bättre av att bara gå därifrån? Är det inte bättre att ta en diskussion och acceptera att vi faktiskt tycker olika om ganska många saker här i livet?

Du ser mina brister men verkar inte vara medveten om dina egna. Har jag rätt? Det finns ingen som är perfekt. Nästan varje dag får jag höra att jag är dum, att jag inte är välkommen här hemma längre eller att du ska sluta ställa upp för mig. Jag orkar inte ta mer skit nu, jag är så jävla trött på det här och vill ha ett avslut på det hela.
Och "utåt sett" ska det se ut som att vi inte har några som helst problem i våran relation, men det är precis tvärtom. Orkar du hålla uppe fasaden länge till?

Trots att vi bor under samma tak känner vi knappt varandra. Visst, vi vet vilket humör osv vi har men helt ärligt vet du nästan ingenting om mig och helt ärligt vet jag knappt något om dig heller. Frågar jag någonting vill du bara veta varför jag vill veta det. Berättar jag någonting lyssnar du inte på vad jag har att säga, oftast inte. Det mesta är bara ytligt, men det kanske är så en relation med sin pappa ska se ut? När jag kollar på hur andra har det verkar de stå mycket närmre sina pappor och i vissa fall står de nära båda sina föräldrar.

Jag är otroligt glad att jag har min mamma, hon är guld värd som finns där hela tiden! Dock får hon ta mycket skit från mig vilket jag har dåligt samvete över. Det är liksom som att jag tar ut hela problemet med pappa på henne istället. Det har bara blivit så och det är inget jag är stolt över direkt...

Jag försöker dagligen komma på var det har gått snett men det är svårt. Vissa minnen jag har från barndomen påminner om hur saker och ting är idag, så det gick nog snett från första början.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja försöka "laga" det hela, men frågan är om det ens är värt det?

En liten fundering bara.

Om man vanligtvis brukar ha 35.7 grader i kroppstemperatur, har man då feber när man har 36.5 grader som de flesta andra har? Någon som vet det? Jag har nämligen ganska låg kroppstemperatur så känner mig hängig och febrig när jag har över 36 grader (vilket är normalt för de flesta). Att jag dessutom är hypokondriker gör inte saken bättre precis, haha.

har känt mig så frånvarande ett tag :/

Under en längre period (sedan September/början av Oktober) har jag känt mig så konstig, så frånvarande på något sätt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara men jag ska försöka så gott det går.
Kroppen gör saker automatiskt och huvudet hänger inte riktigt med, det är läskigt.

Första gången jag kände så var när jag bodde i Halmstad och skulle möta upp en kompis.
Gick på gågatan som så många gånger förut när jag plötsligt kände mig så frånvarande. Kroppen bara gick utav sig själv, tiden gick fortare och jag trodde att jag skulle svimma/falla ihop mitt på gatan. Som tur var föll jag inte ihop utan "kom tillbaka" efter ett tag. Efter den gången har det problemet återkommit och jag vet inte alls vad det beror på.

Funderar på om det har med blodet att göra, att jag antingen har för högt/lågt blodtryck eller att tatueringen gjort så det hänt något med blodet (vad jag kan komma på kände jag aldrig så innan jag tatuerade mig).
En annan sak det kan ha att göra med är att jag kanske har brist på något ämne i kroppen/inte får i mig det jag behöver då jag är vegetarian.
Häromdagen funderade jag på det här och kom på ännu en förklaring och det är att jag bytt miljö nu igen och kanske inte har vant mig vid mitt "nya liv" ännu. Jag menar, jag bodde i Halmstad i 4 månader och precis när jag började vänja mig vid miljön och allt där nere valde jag att hoppa av skolan och flytta hem till Trollhättan igen och det är klart att det måste ta tid att åter igen vänja sig vid en miljö som är "ny" fast ändå gammal. Känner att det kanske är dags att kolla upp detta så fort som möjligt, för som det ser ut just nu tycker jag att det är obehagligt att vara ute bland folk och jag är ständigt rätt att jag ska falla ihop närsomhelst och så ska man inte behöva ha det.

Har pratat med ett fåtal personer om detta och "trösten" är att några känner igen det, dock vet de inte heller vad det beror på och jag kan inte veta hur allvarligt de upplever det. Men för mitt mående och för min skull ska jag uppsöka läkare så snart det bara går så att jag får reda på vad det beror på.

ångest.



Har världens ångest. Kroppen skakar, tankarna är oroliga och tårarna rinner till och från.
Ångrar mig så himla mycket. Varför åkte jag ens dit? Varför skrev jag till dig att jag skulle komma?
Ljuger du för mig eller talar du sanning? Varför har du inte berättat något tidigare?
Är jag så jävla dum och lättlurad? Hur många gånger ska jag låta folk såra mig? 
Varför bryr jag mig så mycket?

Just nu känner jag mig totalt jävla värdelös och äcklad över mig själv.
Ska låta dig tråna efter mig ett tag och bevisa för oss båda att jag är värd att kämpa för.
Kommer du ens höra av dig? Jag är tveksam. Time will tell!

har ett viktigt beslut att fatta...


Har ett viktigt beslut att fatta. Dixie, min guldhamster, är lite över 2 år och det är egentligen för gammalt för hamstrar. Eller ja, guldhamstrar kan bli 2-3 år gamla. Nu är det inte åldern som är problemet utan att Dixie stackarn har fått en stor knöl mellan framtassarna och jag är orolig för henne.
Hon äter sin mat, dricker sitt vatten och är ganska nyfiken fortfarande. Det är svårt att veta om hon har ont av knölen.

Har haft 2 hamstrar tidigare och de fick också knölar.
Valde att avliva Rufus (den första hamstern jag hade) ganska fort, och Harryponken hade oturen att fastna med benet i en leksak så att benet gick av och pga det var jag tvungen att avliva honom.
 
Hade Dixie visat tecken på att hon har ont hade jag inte tvekat så mycket. Så länge hon äter och dricker är det väl egentligen inga större bekymmer? Det hade varit mycket värre om hon slutade att äta och dricka. 
Djur visar sig dock aldrig svaga och att de har ont så jag vet inte hur mycket hon lider eller om hon lider överhuvudtaget... Med tanke på åldern känner jag att det kanske är bäst för henne om hon får somna in och slippa allt lidande, samtidigt är det synd att avliva ett djur som kanske inte lider.

Som sagt, det är väldigt svårt att veta om hon har ont eller inte och det gör beslutet svårare att fatta.
Vad hade ni gjort om ni var i min situation?

måste skriva av mig lite.

Vill varken träffa dig, dig, dig eller dig just nu. Ni har på olika sett sårat mig och nu ser jag saker och ting annorlunda än tidigare. Det är sjukt hur alla tankar, känslor, funderingar man har kan förändras på bara några dagar.
 
Jag är trött på att ni två alltid dömer mig. Ni ifrågasätter allt jag gör här i livet. Varför jag gör si, varför jag gör så. Varför jag inte gör si, varför jag inte gör så. Ni jämför mig med andra och får mig att känna mig otillräcklig, att jag inte är lika bra som de andra. Kanske är det som en av er sa, att jag inte känner dig. Att jag inte känner er. Att vi inte känner varandra. Måste bara säga att det du sa sårade mig väldigt mycket.
 
Jag är trött på att jag alltid duger när du vet att jag ska komma till staden du bor i. Annars då, varför hör du inte av dig då? Har du tänkt på att det finns en väg åt andra hållet med? Det verkar inte så och ändå kan du åka till personer som bor ännu längre ifrån. Men hit hör du inte av dig och hit kan du inte komma. Vill bara veta varför det är så och vill att du ska veta att jag är trött på det. Någon gång kan väl du fråga hur jag mår, eller måste det alltid vara jag som tar första steget?
 
Till sist vill jag bara säga att jag är trött på dig. Jag har ställt upp för dig men nästan aldrig fått något tillbaks.
Och om det kommer fortsätta såhär, vad är det då för mening alls med att jag ställer upp för dig? Jag har alltid trott att du och jag står varandra väldigt nära, men du kanske inte upplever det så?
 
Någon gång ska jag ta upp detta med er och någon gång vill jag att ni inser hur det känns för mig.
Ni är inga tankeläsare det vet jag, men ni måste förstå att jag är trött på det här och inte orkar med det längre.
Jag vill reda ut det här med er och det är bara för att jag bryr mig om er, ni alla betyder mycket för mig och jag vill inte gå miste om er.
 
Jag nämner inga namn men känner ni er träffade när ni läser detta/om ni läser detta vet ni hur jag känner.
Dock tror jag inte att någon av dessa personer kommer att läsa detta inlägg så det spelar egentligen ingen roll. Behövde bara skriva av mig och det hjälper lika mycket varje gång.
 

-

Jag har inte sovit mycket alls inatt. Mest legat och funderat. Funderat på hur framtiden kommer bli.
Funderat på vad som känns bäst för mig. Funderat på vad folk kommer att säga, hur de kommer att reagera osv.
 
Just nu har jag en stark längtan efter att flytta tillbaks till Trollhättan.
Det är där jag hör hemma, inte här. Det är där jag är uppväxt. Det är där jag kan alla gator utan & innan (nästan). Det är där min trygghet finns, det har jag insett nu. 
Halmstad är en sjukt fin stad men då utbildningen inte känns rätt så känns det bara så fel att bo här.

Innan jag kom in på högskolan trodde jag att plugga var det jag ville göra, men nu känns det inte alls som att det är min grej.Det är så svårt att veta vad man vill göra när det finns så många valmöjligheter.
Under den tid jag bott i Halmstad har jag bevisat för mig själv och för många andra att jag faktiskt klarar att "stå på egna ben" och att ta hand om mig själv och jag vet att om jag flyttar hem till mina föräldrar igen kommer det inte vara som innan. Jag måste hjälpa till mer hemma, och helt ärligt är det det minsta problemet nu.
Vill bara flytta tillbaks så fort som möjligt. Innan skulderna växer. Innan jag går under totalt.


nattinlägg: tankar och funderingar

Dagen har varit allt annat än bra, men nu äntligen känns det lite bättre, lagom till läggdags och allt.
Lite ironiskt är det.
 
Har gått och burit på en oro ett bra tag och lite av den oron försvann tidigare ikväll när jag pratade med mamma.
Grät ut i telefonen och tror det var det jag behövde. Sa saker till mamma som jag aldrig sagt förut.
Visserligen höll hon inte med om allt, men jag fick sagt det jag ville ha sagt i alla fall och det hjälpte.
Ibland behöver man gråta ut och säga de saker som man går och tänker på nästan dagligen men inte vill/kan tala om för någon.
 
Jag har kommit på att utbildningen jag går inte är rätt för mig. Halmstad kanske är det, men inte utbildningen. 
Mycket av det beror på (tror jag) att den trygghet jag hade i början inte längre finns kvar. Sen vill jag inte bli biolog (som jag blir om jag går färdigt programmet), utan jag vill jobba inom hotellbranchen eller något liknande.
 
Min plan just nu är att gå kvar i skolan den här terminen i alla fall och sedan bestämma mig hur jag ska göra.
Det kan hända att jag ångrar mig men just nu är jag väldigt glad att jag har en Plan B.
Och vad är då Plan B undrar ni? Jo, Plan B är att jag ska söka praktikplatser/jobb/lägenheter på "hemmaplan" (Trollhättan/Vänersborg) och i Norge för att sedan nästa höst söka in till folkhögskolan och läsa upp mitt betyg i Engelska B, samt läsa Matte B.
 
Vi får se vad som händer och hur det blir. Only time will tell!
Blir nog bra oavsett hur det blir. (man ska altid tänka positivt).
Med de orden avslutar jag här och sätter på en film istället så jag slipper alla tankar.
 
Natti!
 
 
 

-

dagar som denna vill jag bara ge upp precis allt! känner mig totalt värdelös.

fortfarande ganska förvirrad

Tankarna är oroliga idag med. Har insett att jag inte vet vad jag vill göra med mitt liv.
Kom ju in på högskolan i höstas och flyttade ner till Halmstad.
I början kändes allting perfekt men nu vet jag varken in eller ut.
Jag vet inte om Halmstad är rätt för mig. Jag vet inte om utbildningen är rätt för mig.
Jag är bara så förvirrad och har en del saker att fundera på och reda ut. 
 
Har skrivit upp mig på de nya kurserna som precis har börjat och tanken är att jag ska gå klart dem och sen bestämma mig om jag ska fortsätta eller hoppa av. Vill inte få för mycket skulder osv - csn.
Plus att det kanske vänder och jag får mer motivation igen, vilket jag hoppas på.
 
Bestämmer jag mig för att hoppa av ska jag försöka hitta någon bra folkhögskola och läsa upp mina betyg, alternativt flytta hem till Trollhättan igen och börja folkhögskolan där.
Vet dock inte hur det fungerar riktigt med folkhögskolor osv. Någon som går på folkhögskola som vet mer?
 
Det som känns positivt är att bo själv. Skulle nog inte klara att flytta hem till mamma & pappa igen.
Men jag känner knappt någon här. Kan inte ha mina djur med mig. Kan inte träffa folk när jag vill osv osv. 
 
Som sagt har jag en del att fundera på och jag måste verkligen känna och tänka efter på hur det känns för mig och vad jag vill göra. Måste börja tänka mer på mig själv istället för allt & alla andra, men det är svårt.
 
 
 

-

Han har fortfarande inte svarat mig, allt jag gör är att väntar på svar. Vill bara veta varför, så att jag kan gå vidare någon gång. Har fått så gulliga och värmande kommentarer på fb och det betyder så mycket att folk faktiskt bryr sig om mig. Folk säger att det är han som går miste om något och inte jag, vilket säkert stämmer. Just nu vet jag ingenting. Vet bara att jag saknar honom otroligt mycket och behöver träffa honom snart så jag får svar på de frågor jag går och undrar över...

det är verkligen inte min dag idag

Det är verkligen inte min dag idag! Den lilla stoltheten som fanns i mig har försvunnit nu. Trodde inte att jag skulle klara av skolan, trodde inte att jag skulle klara av att vara ute bland folk, men kände någon slags stolthet som inte nu finns kvar. Känner mig äcklig. Känner mig värdelös. Känner mig patetisk.
Det är inte konstigt att han väljer henne före mig. Jag är sjukt patetisk och det är något fel på mig.
Jag förtjänar inte att han ska tycka om mig, det gör jag verkligen inte. Hatar att han alltid ska få mig att må så här dåligt.Hatarhatarhatar det.
Vill inte äta. Vill inte vara ute bland folk. Vill inte visa mig ledsen. Vill bara isolera mig från omvärlden ett bra tag och gråta. Gråta och sova i massor. Kanske borde sova nu, så jag slipper alla tankar. Vet inte vad det är som håller på att hända, men självklart ska det hända något dåligt när allt är som sämst.
Fan vad jag hatar mitt liv och mig själv just nu..

Psykiskt instabil

Först vill jag bara tacka för era fina kommentarer. Ni är verkligen bäst!
 
Mådde verkligen dåligt inatt och mår fortfarande inte helt 100 men det hjälper att skriva av sig och tur är väl det.Har inte varit i skolan idag på grund av mitt mående. En klasskompis kom hit och vi skulle skriva till vårat projektarbete, men det blev inte så mycket gjort. Mötte henne vid Stora Torg och när jag gick kändes det konstigt i hela kroppen. Var helt borta och det var riktigt obehagligt. Vet inte vad det berodde på men kan vara att jag inte hade ätit och druckit så bra innan. Har ingen vidare aptit idag. Det enda jag har ätit är ett paket nudlar och nu gjorde jag i ordning en termos med varma koppen. Det är inte mycket och det är inte bra att äta så lite, men vad ska man göra ? Tror att det är på tiden att jag kollar upp mitt mående hos någon läkare, kurator eller psykolog, för jag orkar inte må som jag gör länge till. Skulle behöva någon typ av medicin också, antingen antidepressiva eller ångestdämpande, men enligt min förra psykolog eller vem det nu var som sa det är jag inte "tillräckligt deprimerad" för att få mediciner - hur man nu inte kan vara det ?

Hej herr ångest!

Har världens ångest nu och massa oroliga tankar så måste skriva av mig.
 
Allting har gått så fort det senaste. Skolan, flytten, ja det mesta faktiskt. Vet inte om jag trivs med situationen eller inte. Sedan jag insåg hur illa det har varit har allt varit ett rent helvete, jag har gått under totalt.
Och alla de andra saker som hänt har inte gjort saken lättare precis.
Jag går sönder mer och mer för varje dag som går. Trodde att en nystart skulle få mig att må mycket bättre men jag hade visst fel. Vet inte om jag någonsin kommer bli lycklig igen. Förtjänar inte ens att vara "lycklig". Varje gång något bra är påväg att hända förstör jag det alltid. Är det inte de oroliga tankarna som gör det, ja då är det mina känslor. Jag tänker och känner alldeles för mycket. Trodde jag var på "rätt väg" men nu känns det som att jag är nere på botten igen. Så långt ner man kan komma. Orkar inte springa runt och låtsas att allt är okej längre, för det är det inte och jag vill bara bort härifrån.
 
Jag har länge haft de tankarna men vet inte om jag är beredd. Vet inte vilket sätt som är bäst, går fortast och dessutom vill jag inte att mina nära och kära ska må dåligt på grund av en sådan sak. Har själv förlorat en vän på det sättet och det vill jag inte vara med om igen. Och vill inte heller att de jag känner ska vara med om det för det är hemskt, riktigt hemskt.
 
Jag hatar när man är ute på krogen och någon säger  "gud vad tråkig du är som dricker så lite". Jaha ? Då får jag väl vara tråkig då. Och att jag är "tråkig" beror på att jag kanske inte har samma förhållande som dem till alkoholen, jag kanske ser det på ett annat sätt. Jag behöver inte alkohol för att må bra, jag klarar mig fint utan. Är dock livrädd att jag också kommer hamna där och gå sönder ännu mer. Ska göra allt jag kan för att inte göra det! Vill aldrig hamna där. Aldrig, aldrig, aldrig.
 
Jag måste försöka fokusera på de saker som faktiskt får mig att må bra, istället för det jobbiga. Men det är inte alltid så lätt. I fortsättningen ska jag känna efter en gång för mycket än en gång för lite hur jag själv mår. Låter kanske egoistiskt men nu måste jag börja tänka på mitt egna mående och mitt egna liv istället för att tänka på hur alla andra har det. Kommer förstås fortsätta att finnas där för de jag bryr mig om och som behöver mig. 
Till sist vill jag bara säga att jag är oerhört tacksam över att jag har folk som bryr sig om mig och ställer upp för mig, det är de som får mig att kämpa på och utan dem hade jag inte suttit här idag.
 

Utkast: Mars 8, 2012


[bild: we♥it]

En sak jag har funderat på ett tag är hur svårt det är att släppa taget om vissa personer - medans andra försvinner ur ens liv utan någon större saknad.

Tidigare i år hände det vissa saker som gjorde att jag förlorade två vänner, tänker inte säga så mycket mer än att vi hade ett litet bråk och det blev en större grej av det hela.
De båda betydde mycket för mig, så jag var rädd att förlora dem - men nu i efterhand känner jag att det bara var bra att det hände. för nu kan jag äntligen gå vidare :).
Det går inte att ha det som vi har haft det under en längre period. vi umgicks ofta och intensivt och till slut tröttnar man på varandra, tyvärr...




- I don't wanna wake up knowing I don't have a future


Ångesten har varit hög idag. Riktig hög faktiskt. När jag satt på bussen imorse trodde jag att jag skulle få en ångestattack och bryta ihop totalt. Men på något sätt lyckades jag undvika det, vet bara inte hur..

Skolan var ganska ovärd idag. Kom dit, gjorde prov, fick reda på förra provets resultat (jag klarade mig) och sedan hade vi håltimma i tre timmar. Passade på att åka hem ett tag, såg ett avsnitt av Äkta Människor, käkade och sen skjutsade pappa tillbaka mig till skolan. Väl där var det tänkt att vi skulle se en film MEN vi hade ingen tillgång till högtalare, segt! Joakim, vår lärare, beklagade sig och hade med sig popcorn till oss.
"ät upp popcornen och sen får ni sluta".

Efter skolan tog jag bussen in till stan och träffade min fina Emelie.
Jag behövde verkligen träffa henne idag, så det kändes riktigt bra :).
Vi gick runt på stan ett tag och sen satte vi oss på en bänk vid kanalen och pratade om allt & inget!♥

Oroliga tankar snurrar i mitt huvud om och om igen och nu är jag trött på detta.
Jag förstår fortfarande inte hur folk kan bete sig så omoget. Trots att jag vet att jag inte har gjort något större fel får de mig att känna mig misslyckad och svag.
Jag orkar inte gå omkring och låtsas att allt är okej.
Jag orkar inte hålla uppe fasaden längre. Samtidigt är jag jävligt rädd för att visa mig svag.

Jag ogillar att jag har svårt att släppa taget om en viss person - jag vet att vi är och alltid kommer att vara vänner, men mina känslor för honom är fortfarande väldigt starka.
På något sätt måste jag försöka få bort mina känslor för honom men det är inte det lättaste.
Enda sättet är nog att hitta någon som respekterar och älskar mig för den jag är och som kan få mig att känna mig lugn & trygg, för det behöver jag verkligen.. Och närhet!

intensivkurs ?

I höstas skrev jag in mig på körskolan och har kört lite till och från sen dess. Teorilektionerna är avklarade.
Har varken gjort riskettan eller halkan och för tillfället känns det som att jag inte gör några framsteg alls.
Just nu känns det väldigt hopplöst med körningen och att försöka få mitt körkort till sommaren.

Jag har börjat fundera på att kanske gå en intensivkurs istället, för att lyckas med mitt mål!

Vet inte om jag ska försöka boka in mig på en intensivkurs eller om jag ska fortsätta ta lektioner på körskolan. Det känns som att målet blir svårare att nå om det fortsätter som det är nu.
Samtidigt handlar det om väldigt mycket pengar... Men jag har en känsla av att en intensivkurs skulle passa mig bättre - för då är jag tvingad till att köra, nu blir det så att jag gör annat istället och inte riktigt tar tag i körningen ordentligt.

Jag har i alla fall ett mål att sikta emot - att ha körkort till sommaren - och det ska jag klara också! :)

19:27


[bild från We♥it]

Imorgon har det redan gått en vecka av 2012! Tiden går sjukt fort så man hinner knappt med. 2011 var ett helt okej år. Både bra och dåliga saker hände i mitt liv. Jag förlorade några vänner och träffade vänner för livet! Testade på en del saker jag aldrig har gjort förut - vissa av de sakerna kommer att hända igen och andra inte. Jag tog tag i saker jag länge har skjutit upp. Jag kunde bjuda mer på mig själv. Jag klarade av att ta studenten, [ett tag kändes det som att det aldrig skulle bli av], så jag är stolt över mig själv! :)

I år ska jag försöka att ta mitt körkort så fort som möjligt. Jag ska tatuera mig. Jag ska söka in till högskolan igen och förhoppningsvis flytta hemifrån också. Jag ska åka tillbaka och jobba på Putte I Parken och träffa massa härligt folk. Jag ska åka på fler konvent. Jag ska försöka att leva i nuet - istället för att tänka på saker som har hänt/ska hända. Jag ska känna och tänka efter på vad jag egentligen vill - till viss del.