Har världens ångest nu och massa oroliga tankar så måste skriva av mig.

 

Allting har gått så fort det senaste. Skolan, flytten, ja det mesta faktiskt. Vet inte om jag trivs med situationen eller inte. Sedan jag insåg hur illa det har varit har allt varit ett rent helvete, jag har gått under totalt.
Och alla de andra saker som hänt har inte gjort saken lättare precis.
Jag går sönder mer och mer för varje dag som går. Trodde att en nystart skulle få mig att må mycket bättre men jag hade visst fel. Vet inte om jag någonsin kommer bli lycklig igen. Förtjänar inte ens att vara "lycklig". Varje gång något bra är påväg att hända förstör jag det alltid. Är det inte de oroliga tankarna som gör det, ja då är det mina känslor. Jag tänker och känner alldeles för mycket. Trodde jag var på "rätt väg" men nu känns det som att jag är nere på botten igen. Så långt ner man kan komma. Orkar inte springa runt och låtsas att allt är okej längre, för det är det inte och jag vill bara bort härifrån.

 

Jag har länge haft de tankarna men vet inte om jag är beredd. Vet inte vilket sätt som är bäst, går fortast och dessutom vill jag inte att mina nära och kära ska må dåligt på grund av en sådan sak. Har själv förlorat en vän på det sättet och det vill jag inte vara med om igen. Och vill inte heller att de jag känner ska vara med om det för det är hemskt, riktigt hemskt.

 

Jag hatar när man är ute på krogen och någon säger  "gud vad tråkig du är som dricker så lite". Jaha ? Då får jag väl vara tråkig då. Och att jag är "tråkig" beror på att jag kanske inte har samma förhållande som dem till alkoholen, jag kanske ser det på ett annat sätt. Jag behöver inte alkohol för att må bra, jag klarar mig fint utan. Är dock livrädd att jag också kommer hamna där och gå sönder ännu mer. Ska göra allt jag kan för att inte göra det! Vill aldrig hamna där. Aldrig, aldrig, aldrig.

 

Jag måste försöka fokusera på de saker som faktiskt får mig att må bra, istället för det jobbiga. Men det är inte alltid så lätt. I fortsättningen ska jag känna efter en gång för mycket än en gång för lite hur jag själv mår. Låter kanske egoistiskt men nu måste jag börja tänka på mitt egna mående och mitt egna liv istället för att tänka på hur alla andra har det. Kommer förstås fortsätta att finnas där för de jag bryr mig om och som behöver mig. 

Till sist vill jag bara säga att jag är oerhört tacksam över att jag har folk som bryr sig om mig och ställer upp för mig, det är de som får mig att kämpa på och utan dem hade jag inte suttit här idag.